Dag tre var fortfarande hektisk men inte alls lika mycket som dag två. På morgonen fick jag möjligheten att träffa Christofer Fjellner (M) och det var otroligt kul. Jag som själv är engagerad i politiken just för moderaterna var mycket intresserad om vad han hade att säga om de olika områdena han jobbar med och samarbetet i EU.  Så håll ögonen öppna för inlägget som heter ”Vem är Christofer Fjellner?” om du vill läsa mer om vad jag lärde mig om honom och Moderaterna i EU, det borde komma inom de närmaste dagarna. 

Efter en trevlig och skrattfylld lunch med Astrid och Christine, där jag lyckats ”intervjuat” dem var det dags för petitionsutskottet (PETI). Det var annorlunda från all annan politik jag stött på tidigare, då vi i Sverige inte har ett utskott för framställningar i riksdagen utan istället har ombudsmän som man kan vända sig till. Utskottet behandlade flera olika typer av petitioner där petitionärerna var närvarande och det blev vissa debatter när det kom till frågan om löneskillnader hos poliser i olika delar i Spanien (om jag inte minns fel), det var mycket spännande att höra. Och när vi är på områden att höra så måste jag bara ge en virtuell applåd åt alla översättare. Vilket otroligt jobb de gör. Tänk dig ett arbete där du sitter och översätter från 23 olika språk till ditt eget live och bara genom att höra, ingen skriven text, inget annat än orden som talas. Det är helt fantastiskt.

När PETI var slut fyra timmar senare (långt men stor variation på de olika ärendena) så begav vi oss upp till kontoret för att tacka av en kollega till Cecilia som blivit befordrad och skulle flytta till en annan post (från PETI) i parlamentet. Det blev roliga historier och mycket skratt (men det får ni läsa vidare om i ett annat inlägg).

Tack för mig!

En ”riktig” dag på parlamentet.

Dag 2 var hektiskt, det var en väldigt annorlunda erfarenhet att springa mellan votering, filminspelning, besöksgrupper och träffar med journalister. Inte något man som ”vanlig dödlig” gör väldigt ofta, det betyder självklart inte att det var något negativt, egentligen var det nog nästan tvärt om. Tisdagen den 20/11 var full av många korta olika evenemang och några lite längre sektioner och det kändes lite som att de aldrig tog slut vilket gjorde att man kände sig levande. Jag älskar när man är effektiv och produktiv och det är något man kan säga att alla som jobbar inom EU måste vara. För att hinna behandla alla olika saker och godkänna respektive avslå alla förslag så måste alla som jobbar här vara som en otroligt stor väloljad maskin. För när en kugge fastnar så slutar hela maskinen att fungera.

När man som jag, får möjligheten att observera och delta i denna stora maskin så får man en väldigt stor uppskattning och respekt för de som jobbar här, Och då menar jag inte bara de som jobbar politisk eller för någon politisk grupp eller person. Jag pratar om alla, de som jobbar i alla de olika restaurangerna, på posten, på bankerna och på kemtvätten (dessa är bara några exempel). För utan all personal i restaurangerna skulle inte alla få mat och då hade det definitivt blivit mer ineffektivt eftersom vi behöver mat för att överleva. Om posten inte hade fungerar och människorna som jobbar där inte hade varit där så hade många olika dokument aldrig kommit fram och politikerna hade kanske missat viktiga petitioner och kallelser. Alla behövs för att skapa en fungerande helhet.

Det är helhet som får Europas hjärta att slå.

Polsk riksdag, benämning på stormig och resultatlös politisk sammankomst.

Det här är definitionen av polsk riksdag på NE.se och vi har väl alla någon gång hört uttrycket. Den utfrågning som jag tillsammans med Christine var på igår (20/11) var nog inte riktigt en polsk riksdag, men den handlade om polen i alla fall, och det var många starka åsikter.

Ufrågningen handlade om rättsstatens principer i Polen och det var en ganska het debatt, där många av parlamentarikerna inte hölls sig till talartiden vilket inte är speciellt konstigt när det gällde ett så pass omtalat ämne. Åsikter både om hur Polen har sina egna värderingar och därför inte vill forma sig efter vissa saker och andra åsikter som var tvärt emot yttrades. En av parlamentarikerna från Polen uttryckte sin åsikt och jag måste säga att det inte riktigt var i linje med mina åsikter.

Men det är självklart att mina åsikter inte överrensstämmer med alla parlamentarikers. Tänk om alla skulle tycka samma sak så hade det aldrig funnits någon debatt.

Tack för mig!

Vikström och Wikström, vad kan det vara? Igår (20/11) fick jag möjlighet att följa med Cecilia på en debatt om migration och europeiska värderingar. Cecilia Wikström och biskop Björn Vikström (från Borgå, Finland) fick prata om hur de båda såg på migration, asylsystemet och mänskliga rättigheter från det kyrkliga och parlamentariska perspektiven. Shannon Pfohman från Caritas Europa gav sedan sin syn på saken från ett annat Kristet (katolskt) perspektiv.

Det var ett väldigt intressant ämne och lite annorlunda att ha en politisk debatt i en kyrka, trevliga människor träffade vi också på bland annat representanter från svenska kyrkan. Vi fick också höra på sång från en kör (som jag tyvärr glömt bort namnet på) på svenska, finska och engelska. När det var dags att avsluta evenemanget höll biskop Björn en kort andakt där han gav den sista bönen på teckenspråk och svenska, någonting jag aldrig sätt förut! Spännande får man säga.

Det var inte riktigt det jag hade tänkt att jag skulle få uppleva i Bryssel, men absolut en fantastisk upplevelse!

Idag var vi överallt och man märker hur parlamentet är i full gång. Jag förstod det nog inte igår men idag så är det glasklart, måndagar är lugna dagar. Idag hinner vi knappt sätta oss ner förrän det är dags för nästa sak.

Två extra roliga saker vi gjort idag var att träffa 20 stycket svenska journalister. Cecilia svarade på frågor och det blev högt tryck på EU:s migrationspolitik.

Den andra saken som var lite speciell var att jag fick följa med när Cecilia spelade in en film, mitt i hjärtat av EP.

Europaparlamentet är en väldigt annorlunda arbetsplats, även fast många av de som jobbar där är politiker så gör alla olika saker, möten, träffar, besökande grupper och omröstningar är bara en liten del av allt arbete som sker i EP. Det är otroligt mycket som bearbetas, diskuteras och sker bakom ridåerna.

Att gå till skolan, ta anteckningar och prata med kompisar är mitt vardagliga liv och det vardagliga livet för många ungdomar på gymnasiet. Men jag måste säga, det är inte riktigt så det funkar i Europaparlamentet. Visst, man tar fortfarande anteckningar och pratar med folk, men jag tror att det är svårt att förstå magnituden av EU som organisation och vad för typ av atmosfär och känsla det finns i parlamentet om man inte själv har upplevt det. Här kommer i alla fall mitt försök till förklaring.

Den 19 november 2018. Dagen började som ni kanske förstår inte i Bryssel utan på Arlanda, flygplanet tog mig (och Cecilia som var på samma flygplan) till Bryssels flygplats. Trots 45 minuters försening så kände jag mig taggad att äntligen få vara där. Jag visste själv inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, för vad vet vi egentligen om EU? Jag kan inte ens komma ihåg senaste gången någon förklarade för mig hur EU faktiskt fungerar. Så jag bestämde mig för att försöka lära mig så mycket som möjligt!

När planet landat och känslan att vara där äntligen sjunkit in så bar det av mot parlamentet. Inte med taxi eller buss som ni kanske tror, utan i en svart bil med chaufför. Dmig, för första gången ”på riktigt” , att jag snart skulle gå in i ett hus med många av Europas toppolitiker. När man hela livet har velat bli politiker så är det som en dröm, i alla fall för mig. Nu när jag tänker på det så blir jag  nästan gråtfärdig av lycka och tacksamhet. För även om det låter löjligt så är den känslan, känslan av att hitta en plats där människor jobbar för att förbättra samhället, en av de bästa känslorna jag har känt.

Efter att jag gått igenom säkerhetskontrollen och fått mitt ”visitors pass” så var vi inne. En sak som man inte kan undvika att säga är att det är gigantiskt, I EP finns det 751 ledamöter men det är inte så att de jobbar själva. De har alla sina egna staber som består av presschefer, assistenter och praktikanter. Det finns så otroligt många som jobbar här som inte är politiker. Det kändes nästan som att gå in i en annan värld. Atmosfären är seriös och viktig men inte tråkig för än sekund. Det är alltid någon som är på väg upp eller ner i hissarna, till postlådorna eller besöker en av parlamentets tre banker.

Den 19 november var en måndag vilket betyder att det var ganska lugnt. Alla som flugit hem över helgen var på väg tillbaka. På vägen till Cecilias kontor tror jag att jag hörde minst 5 språk (jag började ångra att jag inte läste franska i skolan) På kontoret träffade jag Linda, Christine, Astrid och Saga som alla jobbar för Cecilia med olika uppgifter. Det är alltid spännande att träffa engagerade människor och jag hoppas att jag kommer kunna lära mig massor från dem.

Därefter fick jag vara med och gå igenom föredraget som Cecilia är rapportör för utskottet PETI. Det handlade om huruvida vi ska ha sommar- eller vintertid som standardtid i Europa. Därefter var det ett annat möte med Linda och Saga som handlade om sociala medier. Näst på tur var rundvandringen och Saga förde mig runt i EP-labyrinten, jag tror att jag förstår hur det är uppbyggt men att lära sig hitta här tar nog lite tid.

Till exempel fick jag se den stora plenisalen, där omröstningar hålls några gånger om året.

På eftermiddagen var det dags för LIBE utskottsmöte där utskottet pratade och diskuterade ensamkommande flyktingbarn mm. Ett spännande men mycket svårt ämne!

Det här var lite av vad jag gjorde den 19:e och som ni kanske förstår så ser alla dagar inte riktigt likadana ut, därför får ni hålla ögonen öppna på nya inlägg för de kommer säkert handla om något helt annat!

Hoppas att det var intressant att läsa även fast det var lite långt.

Dag 2 börjar bra!

Efter en lyckad omröstning i LIBE utskottet har Cecilia fått igenom sitt förslag gällande migration statistik.

Omröstningen behandlade flera olika ärenden där ett, till exempel, handlade om fonder. Det var spännande att se hur det fungerar men svårt att hänga med då det gick otroligt fort! Som tur är så fick jag hjälp av Christine som var väl påläst!

Nu väntar resten av dagen, Se till att hålla ögonen öppna för nya inlägg!

Cecilia Wikström-stipendiet är ett stipendium som Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L) delar ut varje år till en elev på Katedralskolan i Uppsala.  Stipendiet har som syfte att ge möjligheten till en elev att komma närmare EU-verksamheten och få en djupare förståelse för hur  EU faktiskt funkar och förhoppningsvis öka förtroendet och intresset för Europasamarbetet.

Vem kan få stipendiet? Stipendiet delas ut till vinnaren av en uppsatstävling (på Katedralskolan). Man ska under ca 2 timmar skriva en uppsats, ämnet får man reda på när man kommer till salen men eftersom det är ett EU inriktat stipendium så är ämnet med ganska stor sannolikhet kopplat till Europa. Förutom EU frågor så ska man också motivera varför just du ska vinna.

Det är här jag kommer in i bilden, det är nämligen så att 2018 så vann jag stipendiet och den här bloggen är/kommer bli min berättelse och mina upplevelser i Bryssel. Förhoppningsvis så kommer ni som läser den tycka att det är någorlunda intressant.

Men tillbaka till stipendiet.

Varför skulle man vilja ha det här stipendiet? För det första är det en otrolig möjlighet att få utforska och uppleva EU-samarbetet på ett sätt som inte många andra får.

För det andra så öppnar det dörrar för framtiden, om man som jag har ett stort intresse för politik och EU så är det här stipendiet en fantastisk möjlighet att få känna på hur det verkligen är att arbeta i parlamentet och fråga frågor till alla människor som har erfarenheten av att jobba där.

Sist men inte minst, för det tredje, det är fantastiskt kul (i alla fall tror jag det). Vad jag har hört så är det inte bara en otrolig upplevelse och chans att lära sig det är också väldigt kul, vilket inte förvånar mig då Cecilia är väldigt trevlig och jag kan inte tänka mig att hon skulle dela ut ett stipendium som är tråkigt. Men min slutgiltiga dom kommer i alla fall på torsdag när jag återvänder hem till Sverige efter min vistelse i Bryssel.

För er som är intresserade av att veta mer är det bara att fortsätta läsa.

Tack för mig!